teru

Ibland kan det komma som ett slag i ansiktet som nu. Och man känner igen den välkända smärtan. Man duckar och man gömmer sig men den får tag i en ändå. Man kämpar emot, men smärtan kryper sig mot hjärtat och man påminns om alla plågsamma minnen. Trots alla säkerhetsåtgärder, alla plåstren, alla bandage så spricker såret upp igen. Det är där och gör ingen nytta och man bara påminns om något man trodde man för längesen hade förlikat sig med. Något som man har lärt sig att ignorera, att vänja sig vid. För att med jämna mellanrum när man äntligen vågar slappna av för att återigen komma med fulla slag för att göra skada igen...

Många gånger har jag trott att jag var redo att förlåta, innan jag i sista sekund inser hur djupt jag har förträngt sorgen inom mig. Stunder då modet ville agera, för att sedan retirera för att ledsnaden skriker ut varningssignlarer och säger till mig att fly. Innan man blir förkrossad igen. Tillsammans med besvikelsen som uppmuntrar detta genom att påminna om att mod inte lönat sig tidigare. Frustrationen försvann för längesen och lämnade kvar en enda stor förvirring.

//Teru - går och lägger sig nu och inser att det finns folk som har mycket värre problem än det här! Usch!