teru

Undrar om det är så med allt? Att det man en gång tyckte om, efter många år inte alls är så härligt som man minns det? Är det för att händelsen, människan eller tingen en gång fångade just den stundande lyckan och det i sig kommer aldrig tillbaka? Eller kanske är det så att man bara har växt ifrån det?

Jag tittade på en film igår som jag minns att jag älskade väldigt väldigt mycket för några år sen. Men nu när jag såg den igen, så var den inte alls så bra som jag mindes det. Jag blev lite ledsen där faktiskt. Att något som har betytt mycket, helt plötsligt inte längre gör det. Ingen nostalgi, inga känslorus, ingenting. Det var nästan som en tidigare del utav mig - utan att jag visste det - hade dött under tystnad.

Efter varje andetag man tar in och andas ut är man inte längre den man var tidigare. Kanske har det varit så, utan att jag själv insett det? Människas minne kan spela en ett spratt. Det kan försköna och göra allt mer underbart än vad det egentligen var. Kanske det är därför man hellre lever i det förflytna och säger saker såsom "När jag var ung..."

Hrmm, men jag ska nog inte ha sådana tankar än på länge om någonsin...

//Teru - you know that its over when the burning and yearning inside your heart ain't there anymore