teru

Jag tror att alla människor en gång har saknat någon riktigt riktigt mycket, så mycket att det gör ont. Man är nyfiken på vad den andra personen gör, hur människan mår. Man kan på något sätt inte sluta tänka på personen. Det kan vara början av en förälskelse eller så kan det också vara förlusten av någon man älskade mycket mycket djupt.

Man kan i vissa fall blir så kvävd av saknad att man inte står ut längre. Man undrar vad man kunde ha gjort, vad man borde ha gjort, vad man skulle ha gjort... För att sedan en dag inse att det kvittar. För alla coulda, shoulda, woulda garanterar inte att man skulle vara mer lycklig idag.

Man inser att det finns andra viktiga saker att fokusera på. Vägar som krävs att man ta sig fram på själv. I äventyrets gång finner man människor som stödjer en eller det motsatta. Och så finns det de som alltid funnits där med sitt speciella stöd. En inte alltid lättsam väg att ta sig fram på, men icke desto mindre lärorik.

Men under denna väg är jag tacksam att det finns dagar jag inte alls känner mig vilsen. Att jag är exakt där jag vill vara och gör det som jag har bestämt mig för att göra. Att det finns människor som älskar mig runt omkring mig med deras leenden och underbara humor. Jag är tacksam över att både har fått en sådan familj ur biologiskt perspektiv och de som känns lika äkta som om de lika gärna kunnat vara det. Det är då, just då när saknaden som man kännt så länge inte alls är så viktig. Så påtaglig som det en gång kännts. För när man tittar och verkligen ser, så uppmärksammar man att det alltid funnits någon där. Någon som har delat en del av sitt hjärta, tid, uppskattning och intresse för att verkligen bry sig.

Just dessa människor (ni vet vilka ni är) är de som får en att titta upp mot himmelen och förstå att det är en underbar och vacker dag! En värld full av magi och möjligheter - och det är just din för att greppa!

//Teru - The sky is the limit, hence I will stop existing and start living!