Walking alone...

Jag tyckte om det. Även om jag skulle ha föredragit sällskap, men det var helt okay. Att gå där iförd endast tröja utan jacka -  mörkret som börjat lägga sig. Gatlyktorna tända och bilar åker förbi. Jag har saknar detta. Dagligen ser jag saker som bevisar på att hur underbart livet är. Stan är verkligen vackrast från ovan. Men ändå känner jag en sorg inom mig. Leendet kommer från hjärtat, men liksom avtar i någon form av insikt. Ibland tror jag att jag för längesen har förstått, men valt att förneka. Suck...

Val... Om jag var tvungen att välja att vara dum och lycklig eller klok och olycklig, så skulle jag utan tvekan välja det första.

//Teru - som måste sluta filosofiera...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0